— Gör ni det verkligen? utropade Bramante: ni vill således låta mörda er? — Vörda mig? Dagen efter en så herrlig triumf, som man i dag beredt mig! utropade Carmagnola; medan hela Milano endast talar om mig och mina segrar! Under det armåen, stolt öfver den åra, som den förvårfvat genom sin anförare, med hånryckning nämner mitt namn och förlitar sig på trollkraften 1 detta namn, för att ila nya segrar till mötes! Nej, Visconti tillhör en familj, som alltför vål förstår sig på politik, får att handla så oskickligt och oklokt! Nej, får morgondagen har jag ingenting att frukta. Jag skall således gå till honom, men så snart jag lemnat hans palats, reser jag från Milano och återkommer icke förr ån om åtta dagar. — En åtta dagars frånvaro! under det en fiende, en medtäslare — Just derför har jag inte en minut att förlora, just derför måste jag resa redan i morgon. Jag kånner Visconti; bragt ur fattningen genom min plötsliga bortresa, hvars orsak han icke kan gissa, skall han ana en list och mera tånka på att vara på sin vakt, ån att anfalla mig. Det år möjligt, sade Bramante; ni år klokare ån jag, och det kan naturligtvis icke