Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1852, sida 1

— —————— — —— —5— retten med den röda plymen — föremälet för hans harm. Bramante uppgaf ett glädjerop och fördubblade sina steg, ty han fruktade att blifva narrad af någon bedråglig likhet, och föresatte sig att, om det voro den man han sökte, icke sörsumma ett tillfålle, som slumpen så lyckligt och oförmodadt erbjudit honom. Snart ötfvertygade han sig att han sett rått, och att det verkligen var den som han han sökte. Men just då han åmnade tilltala honom, mårkte han till sin stora öfverraskning, att den som var i hans sållskap icke var någon annan, ån handsekreteraren Ericcio. Kaptenen tvekade nu och började att följa dem båda, i hopp att Ericcio skulle lemna den unga berrn, hvarefter han skulle tilltala honom. Man nårmade sig hertigliga palatset. Bramante trodde att de skulle skiljas åt der, ty Viscontis palats stod endast öppet för hofmånnen och de förnämsta officerarne. Han visste således icke hvad han skulle tånka, då han såg den unga herrn gå in med Ericcio, och mårkte med stigande förvåning, att sekreteraren låt honom gå förut och sjelf följde honom med ödmjuka åtbårder.