Råttegångsoch Polissaker. Eno dalmas, Hans Andersson, bade låtit till poliskammsren sistl. Fredag inkalla en hr B. i Majorna, för det denne i Tisdags skulio hafva tilldelat Hans Andersson ett slag med något hvast tillhygge, så att sår och blodvite deraf uppkommit. Vid målets uppprop infann sig målsåganden personligen, hvaramot B. begagnade ombud. Hans Andersson berättade, med den korthet och beståmdhet, som åro så eget i dalfolkets framstållningssått, att B., som medföljt kullabåten i egenskap af passagerare och skött rodret, hade, då båten kommit midt för Gamla Varfvet, styrt kurs innanför det i elfven utskjutnde pålverk, hvarest de möttes af en lerpråm. Hans Andersson tillsade då B. att hålla af så att pråmen, emot hvilken B. styrde, kunde passeras; denna uppmaning upprepades 2:ne gånger af målsåganden och åfven af karlarne på pråmen, hvilka tilllade, att om kullerbåten törnade mot pråmen, kunde den JAtt gå i sank. Utan att lyssna hårtill, yttrade sig endast B.: kvefva du på bara, jag skall nog sköta styret. Men hur det manörrerades, så törnade båten mot prämen, likväl med så liten fart, att stöten till större delen kunde afvärjas med båtsbake. Nu blef dalmasen, seende sig nåra att förlora sin båt, något vred och i häftigheten lät ban undsalla sig ett mindre anständigt yttrande, som innebar en uppmaning åt B. af just icke den antagligaste beskaffenbet. B. sprang då ifrån rodret fram till målsåganden och tilldelade honom ett så våldsamt slag öfver näsan och venstra Ögat, att ett djupt sår och svulnad deraf blef följden, åfvensom att målsåganden på tre dagars tid derefter icke kunde deltoge i rodden, för värk af slaget. Svarande ombudet erkände vål, att hans hufvudman slagit målsågenden, men nekade att dervid begagnat annat tillhygge än knutna banden. Vittnen hördes härefter, af hvilka en stufvare K. advocerade med sin ed till förmån för svaranden. Bland annat påstod han, att dalkarlen utöste en hop grofva oqväden emot B., ännu innan denne slagit målsägenden. Deremot upplyste andra vittnen, hvilkas berättelser i allo öfverensstämde med den målsägenden afgifvit och ögonskenligen afgåfvos utan pertiskhet, att dalkarlen alldeles icke varit vidare otidig mot B., ån hvad han sjelf erkånt. Poliskammaren fållde härefter båda parterna till ansvar, B. för ett slag med åkomme, att böta 32 sk., eller undergå 4 dagars fångelse vid vatten och bråd, och Hans Andersson 24 sk. för ett oqväde, hvilka böter den senare betalte. B. blef dessutom ålagd att till Hans Andersson utgifva i skadestånd 3 rdr bko.