.Hn . —E2 — Insändl.) Insändaren af dessa rader bemärkte härom dagen, vid passagen af en bland stadens broar, en hund som visade symptomer af galenskap och då han derpå såste den i grannskapet posterade poliskonstapelns uppmårksamhet och uppmanade honom att låta taga vara på det för personliga såkerheten vådliga djuret, erhölis af poliskonstapeln det kuriösa svare!, att han hade order, att icke förr taga någon befattning med sådana hundar, ån han sett någon menniska af dem hafva blifvit bi ten. lasändaren, håröfver högeligen förvånad, förnyade uppmaningen i en annan persons nårvaro och erhöll samma svar. Det låter verkligen otroligt, att en sådan order kunnat emanera från polismyndigheterna,. men ofvan anförda faktum kan emellertid, om så erfordras, varda konstaferadt. Meningen kan vål icke vara att af verkan, som de sjuka hundarnes bett utöfva på de bitna subjekterna, utröna om djuren verkligen åro galna? Detta vore allt ett något vågadt experiment. Man kan imellertid icke annat ån undra öfver, att vederbörande icke vidtaga några åtgårder till förekommandet af de olyckliga följder, som kunna uppstå af den sjuklighet, som obestridligen år rådande bland stadens hundar. I detta hånseende förtjenade verkligen att lånda till efterföljd de stadganden, som utlårdats af öfverståthållarembetet i Stockholm och som meddelats i nummer 164