Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1852, sida 1

sina helgon. Jag har kommit hela den långa vägen, har jag gjort, från mitt eget stackars land, för att tala med hana hertigliga höghet, hennes höga nåd! ja min själ har jag så! och nu hafva de fina herrarna dorborta kört mig bort, akam ta dem, som en tjuf eller tiggare; och nu blir jag rent ruinerad, ja det blir jag, bara för den hårdhjertade förvaltaren och de fina herrarna här, som icke ville låta mig tala med hans höghet, bennes nåd! Ah hå, åh hålHvad är du då. vän, om du icke är en tiggaresd frågade mis Pilman i stor förvåning. åÄr det en tiggare ni tar mig för, nådig fru? Kors! vid alla välsignade himlamakter. det är ju ingen annan än Dennis Macarty, vet jag, en gammal underhafvande till hertigen, och kommer hela vägen från Irland, för att underrätta honom om den stora orättvi-an mot mig. Underhavande! sade mrs Pilman, och hvad för slags underhafvande kan du då vara, vän? En arrendator, om det behagar hennes nåd, en arrendator från grefskapet Waterford, der min far och farfarsfar, före mig voro underbafvande på hertigens jord. Mrs Pilmans förvåning var större än någonsin. Vid denna förklaring och denna syn, fingo alla hennes föreställningar om arrendatorer en sträf stöt. Likväl undertryckte hon, med sin sekts vanliga sjelfbeherrskning och förståndighet sina rörelser, och lånade uppmärksamt öra åt mannens historia, som också var af sådan art, att den, efter ändtligt slut, föranledde henne tillsäga mannen, att återtaga sin plats på stenen och afvakta hennes återkomst, utan att nalkas buset närmare. (Forts. en annan Lördag.)