Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1852, sida 1

Irlnndaron började svara, öppnades den höga dörren, och en pudrad portvakta:e insläppte, med ett igenkänningsleende och en kruserlig bugning, mrs Pilman och den gamla årängen, som bar den stora gröna osten erter henne. Dörren tillslöts hastigt, midt under ett mummel af några stränga ord från portvaktaren, och en brusande ström af utrop, på ett sällsamt tungomål, från den Irländske supplikanten. Mrs Pilman, glad att komma ur ett dylikt subjekts grannskap, fick genast tillträde till den hertigliga närvaron, hvarest nu börja de den vanliga halfårslevereringen af arrende och ost, och undfåendet af förfriskningar samt vänlig artighet rån den mäktige godsherrens sida. Atervändande från det stora huset, i en mycket förnöjd stämning, blef mrs Pilman förundrad att se den vilde Irländaren sitta på en sten, nära intill bron öfver en liten bäck, der några buskar och tråäd undangömde honom från åsynen af buset — och synbarligen i stor bedröfvelse. Hennes erfarna öga såg genast att detta icke var något blott tiggarknep; det var en äkta och djup sorg. Glömmande derföre sin första förskräckelse, vände hon gig till mannen — som icke syntes märka henne, utan talade med sig sjelf i en vild rhapsodi, der han satt och torkade ansigtet med en dålig trasa — samt sade till honom med klar och fast röst: ahvad är det, som ängslar dig, vän2 Vid dessa ord störtade den långe magre Irlandaren till hennes fötter, ryckte hatten af hufvudet och började med häftighet: Må den allsmäktige välsigna hennes nåd! ack! om hennes nåd ville förbarma sig öfver en stackars frimling från Irland, och tala ett ord för honom hos hans hertigliga höghet, skulle säkert vår Herre deruppe vilsigna hennes nåd och sätta henne högt i himlen bland