—AT———— —7—— Vid dessa ord Kastade han på Gamburri och Ericcio en blick, hvars fasthet bragte den enas djerfhet och den andras kallblodighet ur fattning. — Således i morgon, herr grefve, upprepade Visconti. — Jag skall hafva den åran att i morgon infinna mig hos Ers Höghet, svarade Cormagnola i det han bugade sig. Derpå lat han sia håst gå vidare, allågsnade sig långsamt och lemnade snart torget, beledsagad af hela folksamlingens bravorop. Två timmar efter sedan Carmagnola begifsig till det palats, som blifvit honom af Visconti anvisadt till boning, och under det MiJanos borgare pratande återvånde till sina hemvist, gick en karl af temmeligen misstånkt utseende in i en smal, krokig gata. En annan, hvars drag doldes af en nåsduk, som han håll för munnen, närmade sig till den förre och slog honom på axeln. Karlen vånde sig om, kastade en misstrogen och orolig blick på den som slagit honom på axeln och frågade: — Hvad vill ni mig? — Heter du inte Gabrino? frågade den obekante. — Jo, visst heter jag Gabrino, svarade ksrlen, som med fårskråckelse ihågkom de mer I i I I