ningom allt mera tillbakaträngas, tills de slutligen måste slykta från det ogåstvänliga landet, öfverlemnande det åt förruttnelse och dåd, för att i en fruktbarare jordmån få gifva luft åt sin skapande drift; eller också (och detta år det vanligaste) tillvexa de i kraft, just genom sjelfva förtrycket, tills de slutligen våldsamt språnga sina bojor, och då, i vild oregelbunden framfart, uppenbara sin mot allt tvång fiendtliga natur. En sådan statslifvets omgestaltning år visserligen åtföljd af oordning och förvirring, det år sannt; men hårtill år den i semhällets hjerta inneboende utvecklingsdriften icke skulden, utan denna faller på dem, som i sin blindhet icke hafva velat medgifva nåmnde drift en fri och obehindrad verksamhet. ERNER T