Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1852, sida 2

solkmassan med denna lugna, genomträngande blick, som år egen för en stor man, den der på samma gång allt får vål kånner sitt verkliga vårde och den menskliga lyckans obesländishet, för att låta berusa sig af medgången. Det måtte verkligen hafva varit bra svårt, alt i denna stora fältherre, med den stolta och vårdiga hållningen, de allvarliga dragen och den tankfulla blicken igenkånna, den fattiga herden, hvilken Visconti får få år tillbaka slagit öfver ansigtet med sitt ridspå. — Nå, sade han till Bramante, som leende stråk sina mustacher och bugade sig, du ser vål en af dina vånner? Och i det han sade detta, håll han med tygeln in sin häst för att komma i bredd med Bramante. — Se till höger, general; ser ni der borta det der vackra fruntimret, som så ifrigt svånger sin nåsduk? — Jag tycker mig hafva sett henne förut någonstådes, sade Carmagnola. (Forts.)