Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1852, sida 1

———7k—22— — ga klokhet. Och i tankarna tillade han: -Hvilken misstanke! — nej, nej, det år omöjligt. Fruktande att hafva förrådt sig frågade han några ögonblick derefter, med lätsad liksiltighet: — Hvem såger vål det? — En af hans soldater anförtrodde mig det, då jag för ire månader sedan förde depescher till honom i Lodi från Ers Höshet, och jag måste tillstå, att det föreföll mig bra besynnerligt, att blifva mottagen med så stolt min, sedan jag upplyst honom om att jag var signor Gambuzzi. En svinherde! Kan man inte skratta sig till dåds deråt? Kan man vål tro, att han vid denna snygga sysselsåttning lärt sig krigareyrket? Det år således afgjordt, att det sista årets segrar mera hafva sin grund i allas vår nådigste herres Viscontis stora namn, ån i den elåndiga piemontesiska herdens krigs-talanger. — Och om den der menniskan eröfrat några städer och vunnit några segrar, fortsor Ericcio, hvad skulle icke då blifva uträttat om vår tappre furste sjelf toge besålet ölver sin armåe? Nai veten alla att detta år min afsigt, sade Visconti, hvars drag strålade af glädje,