Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1852, sida 1

— Signor Poraldi, svarade gossen, Dominico och jag blifva bestämdt shjälklämda bär i trängseln, gif 088 er plats — då kan jag mera beqvämt tala med er och gifva er underrättelse om kapten Bramante. — Gå fan i våld, du lilla tjufpojke, och bebåll dina underruttelser för dig sjelf! Min plats är bra och jag lemnar den inte! — Ser du, sade Dominico sagta, vi få icke platsen. — Åh jo, vi få den nog, svarade Ascanio med tillförsigt. Derpå tillade han högt: — Ack, signor Peraldi, jag trodde att kapten hade en battre vän i er! Det skall djupt bedröfva honom när han af mig får veta, att Di och signora Peppa icke mer hysa deltagande för honom. . — Ack! sade Peppa till sin man, har du då inte det minsta medlidande för de stackars gossarna? Kan du med liknöjdhet se på huru de knuffas bit och dit i trängseln och icke få se någonting, när du sjelf är så lång att du kan stå dernere och se öfver alla de andra? — Nå, nå. eftersom du önskar det, min söta Peppa, eade värdshusvärden, så vill jag gerna lemna gossarna min plats. Och sedan den medgörliga mannen hoppat ned af stenen, lyfte han sjelf upp Ascanio och hans kamrat på densamma. De båda gossarna blefvo alldeles förtjusta när de funno, att de från denna ståndpunkt kunde 88 allt. — Nå, sade Peppå till Ascanio, säg nu min man hvad du vet om kapten Bramante, — Hjertans gerna, ropade Ascanio; gif akt, signor Peraldi och ni signora. Betrakta noga den mannen, som rider till höger om grefve Carmagnola. Det är kapten Bramaate.