Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1852, sida 2

— Ja, svarade Dominico klagande, men . . LJ . derför hafva vi icke kommit långre, ty vi åro för små och få ingenting se. — Ack, alltid år du lika rådd; låt bara mig hållas, och jag skall snart finna något medel att förskassa oss plats. Och med en vigtig och djerf min, som tog sig högst komiskt ut på hans barnansigte, vånde sig Ascanio åt alla håll och sökte efter något bekant ansigte. Efter långt forskande, och då han redan började förtvifla, föll plötsligt hans blick på tvenne personer, en man och ett fruntimmer, hvilka med allt utseende af sjelfbelåtenhet tronade på ett marmorblock, hvarifrån de kunde åfverskåda hela platsen. Mannen var stor och stark, med axlar som en Herkules och ett gladt godmodigt ansigte; fruntimret var en vacker brunett, med fylliga former och en lifligt utmanande blick: — Vi åro råddade, sade Ascanio till sin lilla kamrat; ser du der borta den der tjocka karlen, som jåmnte sin hustru har en så god plats? — Ja, honom ser jag mycket vål, svarade Dominico; det år just en plats som skulle passa för oss.