Råttegångsoch Polissaker. Stadssiskalen, hr advokatfiskalen Greisle bade sistl. lördas till rådhusrättens 2:a afdelning instämt engelsmannen William Allen, boende på Quiberssnäs i Gamlestaden, i påstående om ansvar för det han unde förbjuden tid skjutit rapphöns å nåmnde gårds gör. Då målet påropades framtrådde m:r Allen till dombordet och i det han plaserade sig midt för ordföranden, framlemnade han ståmningen, under hvars upplåsande han helt lugnt tog sig en pris snus. Ordföranden: Hvad svarar ni på stämningen? Allen: år dett på den stämning jagg skall svare, så sagte jagg noj! Ä Ordföranden vände sig härpå till aktor i målet med fråga om bevisning nu vore tillgånglig, hvilken fråga nekande besvarades. Ordföranden: då förekommer målet åter i dag fjortondagar eller den 31 Juli, å hvilken dag åklegaren skall vara försedd med sin bevisning. Allen: men jag vill dett bevis skall varra i dagg. Ordföranden: Herrn bör ja att bevisning skall framstållas den 31 Juli, då herrn bör vara hår åter. Allen: förlått! hvat skall jagg då göre i det stad i dagg? Då denna frågakblef obesvarad fortsatte Allen: år dett någet vidare i den sak? Ordföranden: Nej! icke för denna gången. Allen: jaså! — hverefter ban gjorde en bögeromvändnins. satte batten på hufvudet och aflägsnade sig lika gravitetiskt, som han kommit. — I thorsdags var hos poliskammaren föremål för undersökning ett upptråde af sådan beskaffenhet, att vederbörande derföre förtjente en allvarlig nåpst, ty utan en oförlåtlig slöhet å deras sida hade en dylik båndelse aldrig kunnat, intråffa. Håndelsen år i korthet sådan: En aktad borgare hår i staden hr—n kom sistl. måndag på återvåg från en sin utom staden belågne åkerlycka att passera Östra Larmgatan, medhafvande en hund. Straxt framför honom gingo 2:ue fångar från lånshåktet, under bevakning af en såkallad fångknekt, och buro en vattenså; åfven de hade en hund med sig. Når hr—n kom helt nåra för att gå förbi dem, hetsade fångarne, som bade satt vattensån på gatan, troligen i afsigt att hvila, sin hund på—ns, så alt denne af det hästiga angreppet ryggade in på sin husbondens ben. Fångarne tillfrägades då af —n i en sträng ton hvems bunden vore. På denna fråga fick han icke annat svar, ån en hop groft ovett och plumpa oqvädinsord, men han brydde sig emellertid icke om hvad dylika uslingar yttrade, utan fortsatte sin våg. Äfven fängarne hade återtagit sin gång, men fortsatte dels att hetsa hundarne på hvarandra och dels att utösa skållsord mot —n, hvari ock vaktknekten icke aktade för rof att deltaga. Borgaren teg då från gatan upp en sten, för att med den, som han kastade efter fångarnes hund, förmå denne att lemna hans hund ifred. Häröfver blef en af sängarne, hvars namn år Abraham Pettersson, eller råtteligen Petter Olsson, en fruktad och flere gånger straffad stortjuf, så ursinnig, att han slångde sån ifrån sig och nastade emot —n, hvilken han satte emot ett trådplank och dervid tilldelade honom ett hårdt slag med knuten hand i ansigtet. Vaktknekten kom vål omsider fram ock tog fången med sig, men likväl icke förr ån denne var färdig att förnya anfallet mot —n. Vaktknektens namn år C. G. Norström och den andre fångens Claes Johansson, en vid Såfvedabls håradsrått för mord under ransakning stålld bof. Vid undersökningen ådagalades att —n utan ringaste annan anledning, ån bvad ofvan nåmndt år, blifvit öfversallen och slagen samt oqvådad af Abraham Pettersson, hvaremot mot de öfrige ingenting egentligt förekom, som lagligen kunde binda dem till ansvar. Poliskammaren frikånde derför Claes Johansson och Norström, men förklarade Abraham Pettersson saker till ansvar för gatufridsbrott, en skuffning och ett slag utan åkomma; hvarföre han kommer att pliktfållas, når han slutligen skall dömas, i följd af det åtal, som nu år emot borom anhångigt vid Såfvedahls håradsrått. Man har imellertid icke skål att prisa såkerheten i den bevakning hvarunder fångarne från lånshäktet sändas ut på stadens gator, att utråtta häktets ärenden, då man på sådant sått kan blifva exponerad för ösvervåld af så grofva brottslingar. Hvad frågar vål dylika bofvar efter att rånna knifven i sin medmenniska; och såkert har tit. —n endast slumpen att tacka för, att han icke blef knifskuren eller på annat sått masakrerad. Rene LURTE TYSTARE TUNNASTE 8Ö