Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1852, sida 1

———— platser och andra ställen, nu som alltid. Tiden hade betäckt hennes en gång vackra ansigte med ett slätverk af rynkor, sådant man får se på porträtterna af Denners gamla män wller qvinnor, men hon hade icke förlorat ett jota af sin andliga ock lekamliga energi. Lugna var hon, men verksam och uthållig. Sittande i sin tvärsadel, på en stark och kastaniefärgad häst, bakom en gammal tjenare. eller en af sina långa ro-iga söner, och hållande stadiat fast i det breda bälte, som ombjordade hans lif, strafvade hon framåt till hvad aflägse ställe som helst, för fullgörandet af nödvändiga bestyr. Det var en syn att se, sådan som icke möter nu för tiden, undantagandes kanske i något t äsnitt af Thomas Bewick. Den gamla damen — icke korpulent, ehuru starkt byggd —, klädd i sin gråa kappa, och ofta med en stor korg på knät, framtågade vaggande, med ståtlig hållning, och uppvaktad som ofvan, längs dalarne i den klippiga nejden. Öfver hennes qväkarmössa var nätt fastgjord en lång svart kapuschong, bunden under hakan och försedd med en sorts krage, som gjorde verksam tjenst i att hålla halsen fri från väder och vind. I denna stil vaggade mrs Pilman, två gånger om året åstad, att betala arrendesumman för farmen. Det hade, sedan urminnes tider, blifvit en vana inom familjen — vi tala nu om sista generationen — att i egen person betala till hertigen sjelf. Med förvaltare eller fogde hade det varit en princip hos farfadren, att aldrig hafva något otaldt, så ofta han kunde uppgöra affärerna med jordägaren sjelf. (Forts, nåsta Lördag.)