Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1852, sida 2

af medvetandet om sin fulhet, hade han icke vågat att bringa någon hofdam sin hyllning. Azzoletta upptånde hos honom en af dessa oemotståndliga passioner, hvilka i mannens hjerta icke qvarlemna annat ån begåret, detta glödande, hårdnackade, ursinniga begår, som med sin eld förtär alla andra själssörmögenter och icke engång tillåter förnuftet att kasta en skimrande stråle i den själ, som det bemåktigat sig. Höljd, enligt sin vana, i en kappa, som fullkomligt dolde hans ansigte, våntade hertigen tills den vackra flickan slutat sin sång, och då hon sedermera vid sin broders arm aflågsnade sig, följde han dem på afstånd, och så, att deras uppmårksamhet ej våcktes der igenom. De bodde i yttersta åndan af staden, men hade de också gått i tolf timmar, så skulle han dock hafva följt dem. Ändtligen stannade de framför ett litet förfallet vid stadsmuren byggdt hus. Just då de skulle gå in, nårmade sig hertigen till Gambuzzi, klappade honom på axeln, under det han ånnu höll ansigtet doldt i sin kappa och sade till honom: — Låt din syster gå in, och hår mig! (Forts.)