Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1852, sida 2

2 . — Ä Ä . trolösare själ ån hans herre, hos hvilken han Stär i utomordentligt stor gunst. — Nå, ån den der herrn derborta med den sjelfbelåtna minen, han som prålar i så praktfulla kläder bredvid hertigens och hans sekreterares lumpor — hvem år han? -Åek, signor, om honom år det en lång historia. — Nå, så berätta den, medan vi sördrisva tiden. — Ja, hör på då, signor, sade Gabrini. För omkring tjugo år sedan sprang neopolitanaren Gambuzzi, nu hertig Viscontis vån och rådgifvare, omkring på Milanos gator, klådd ungefår som jag. Han hade likvål den ofantliga fördelen framför mig, att han icke sprang omkring ensam. Han hade en syster, hvilken, liksom han, sjöng och tiggde i alla gathörn, och denna syster var så vacker att hennes skönhet, oaktadt trasorna hvari hon var klädd, väckte uppmårksamhet, och öfverallt der hon sjöng stannade de unga herrarna, mera för att se, ån för att höra på henne. Nu hånde sig att Philip Visconti, hvilken stundom gick förklådd omkring i staden, stannade för att höra den lilla Azzoletta sjunga. Hertigen var ung och passionerad, och likvål hade man icke hårt talas om att han hade någon ålskarinna. Tillbakahållen