nästan icke ser något annat ån rocken, hertig Visconti? — Ja, signor, det år hertig Visconti, så visst som jag år soldaten Gabrino, och ni ser ut att vara en tapper kapten. I vår högtärade hertigs tjenst står ni vål inte åndå? , . — Nej, jag år en sråmling hår. Men hvarför håller sig hertig Visconti, i stället att såtta sig fråmst, så att hans folk kunde se honom, så envist undangåmd bland sina hofmån, liksom om han fruktade att låta se sig på ljusa dagen? — Ni har sjelf besvarat er fråga, signor; just medan han år rådd att låta se sig på Jjusa dagen. Verkligen? men hvilken orsak — — Ja signor, hvad skall man såga derom; ingen menniska år fullkomlig. Om naturen utrustat vår hågtårade hertig med en mildhet, ett saktmod och ett vånligt sått att vara, som vinner allas hjertan, hvilket allt det sanningsålskande ryktet förmodligen långesedan sagt er, så har han deremot i afseende på hans yttre behandlat honom obarmhertigt och stjusmoderligt. — Ack, hvad går det! Är vål hertigen en qvinna, som hyser så stora bekymmer för sitt ula ansigte.