Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1852, sida 2

gon sukias, du vill således beröfva mig all kraft, då jag så väl behöfver den? — O, sade Michaela, jag kånner en så djup smårta, en så tårande ångest, som om denna skiljsmässa vore för evigheten. Tro icke det, Michaela! (ud skall vaka ömer oss och ester pröfvotiden återgifva oss lyckan. Fatta mod, Michaela, om du vill att jag skall kunna behålla mitt. — Nå, så lef väl, min Francesco; du vill icke yppa för 083 den hemlighet, som föranleder din afresa, men du försåkrar oss att det år Guds vilja. — Du år, nåst Gud, som jag fruktar och älskar, min tro och mitt hopp På jorden — jag underkastar mig denna af Gud bjudna nödvändighet och såger: Gå, Francesco, gå, efter det måste så vara — gå — jag skall bedja för dig till den heliga jungfrun — måhånda har hon förbarmande sör mina tårar — sarväl, sarväl! — Francesco tryckte henne med innerlig vårma till sitt bröst, omfamnade ånnu en gång sin fader och ilade derpå utför gångstigen, som ledde till bergets fot. Michaela och Bussoni följde honom långe med sina blickar; just då han skulle vika ini den lilla rönnskogen, vände han sig ånnu en gång om, svingade hatten högt i luften och viftade hit och dit med densamma.