Märkvärdiga automater. Maetzel. metronomens uppfinnare, öppnade, 1809 i Wien, en representation, hvarvid en automat-trumpetoare arbetade med öftverraskande accuratess och styrka. Åhörarne sågo först, vid inträdet i rummet, ett tält. Nu öppnades förhånget, och Maetzel visade sig, ledande fram trumpetaren, som var klädd i full österrikisk dragonuniform. Han tryckte på figurens venstra epålett, och nu började den blåsa, icke blott alla, för ledningen af österrikiska kavalleriets evolutioner brukliga signaler, utan äfven en marsch och ett allegro af Weigl, som accompanjerades af ett helt sållskap lefvande musikanter. Figuren drog sig derpå tillbaka, och visade sig om några minuter igen, klädd som fransk gardestrumpetare. Uppfinnaren drog upp verket vid venstra höften; en förnyad tryckning på venstra skuldran — och fram kommo från trumpeten, successift: alla franska kavallerisignaler, franska kavallerimarschen, en marsch af Dussek och ett af Pleyets allegros, likaledes med beledsagande af orkestern. I-Journal des modes-, hvarur denna berättelse år hemtad, sörklaras, att de toner, som producerades af Maetzels automat, voro till och med sullare och rikare, än de, som vinnas ur en trumpet, medelst menskliga lungor och läppar; ty menskliga andedrägten meddelar alltid åt instrumentets insida en fuktighet, som inverkar menligt på tonens godhet. Den nyaste mårkliga produkt af mekanisk dockmanufaktur förevisas just nu i Bologne. Den år af en juvelerare, som användt åtta år på förfårdigandet af en urverkstrollkarl, hvilken han lyckats bilda till en fullkomlig måstare i taskspeleri. Klådd i österländsk drågt, står denne besvårjare bakom ett bord, betäckt, som brukligt år hos professorerna i taskspeleriet, med små lådor och skåp, ur hvilka han framtager de saker han behåfver under söre. . , . Lå visningen. Han ståller fram sina bågare, och visar de under dem liggande kulorna, hvilka försvinna och visa sig ånyo i den mest oklanderliga taskspeleristil; nu besvårjas två eller tre af dem till ett visst stålle, som ögonblicket förut varit tomt; nu försvinna de igen, och åtskiljas och förenas oupphårligt. Vid hvarje applåd af spektatörerna, vånder den lille trollkarlen sina ögon från sida till sida, likasom blickande rundt omkring rummet; han småler, nedslår blygsamt Ögonen, bugar sig, och återtager sina handgrepp. Han icke blott upplyfter bågarne från stållningen, hvarpå de stå, och placerar dem öfver kulorna, utan lemnar dem der för ett ögonblick, under det han håller upp hånderna, för att