Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1852, sida 1

— Stackars barn! tänkte Bussoni, de äro så lyckliga. att de icke bafva en tanke fär den gamla man, som bår väntar dem, I Ändtligen kommo de upp, Francesco kastade sig i sin taders armar, och äfven Michaela öfverhopade honom med smekningar, så stort behof hade hon att gifva uttryck åt den känsla af lycka, som uppfyllde hennes l bjerta. j . ij Seddan första glädjeruset nagot saktat sig, skyndade Nicdaela in i buset och återkom med den tarfliga måltid, som hon tillagat åt Francesco. Sjelf ville hon passa upp honom, och den unga mannen lät henne göra som hon ville, emedan han, efter sn bortovaro af flera dagar, helt och hållet öfverlemnade sig åt den hänryckande njutningen, att återfinna henne, som han nästan tillbad. ännu vackrare och älskligare, än då han lemnade henne. — Är det väl sannt, hvad man berättat här? fråga. gubben Bussoni; man siger — och jag bar ej velat tro de tiggarmunkar, hvilka utspridt ryktet här i trakten — man säger att hertig Visconti Jåtit halshugga sin gemål, hertiginnan Beatrix. — Ingenting kan vara mera sannt. min tar, svarade ! Francesco, hvars glädje vid denna påminnelse plötsligt sörsvann, och jag kan så mycket mera bekräfta det, I som jag med mina egna ögon sett hertiginnans hufvud falla. — — Hon var ett helgon, min far, en martyr Som nu bor i himlen. — Härvid kastade ban en sorglig blick på Michaela, fattade hennes band och sade till henne: — Michaela, i afton, innan vi gå till hvila, skola vi båda bedja för henne. Åter inträdde en tystnad, hvarefter Francesco fortfor: l — Jag bar äfven sett hertig Visconti och kan försä