Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1852, sida 1

v Visserligen har jag många vänner, men, Herre Gud, de äro med få undantag icke annat ån zigenare, hvilka stryka omkring öfver allt och icke hafva någon varaktig stad, råa sållar, hvilka icke sakna god vilja, men så snart de sitta vid ett dryckesbord glömma allting annat, just som jag sjelf, som sör ett glas italienskt vin glömde att jag år innehafvare af en skrift, som i blodiga bokståfver talar om en stackars moders förflutna lif och om hennes barns framtid. Ack, jag år icke mera vårdig detta heliga uppdrag, och det som nyss vederfarits mig, år ett tecken från . : e himlen, som befaller mig att uppsöka en säker, pålitlig och räittskaflens menniska — en af dessa menniskor, åt hvilka man under tysthetslåfte kan anförtro en hemlighet, och hvilka, förr ån att förråda den — vore det också för en konungakrona — hellre låta slita sig i stycken. . — Ja. sade Francesco, ni behöfver dertill en man, om hvars vänskap ni är fullkomligt öfvertygad. så att ni ej behöfver frukta förråderi, och som framför allt bor utom Viscontis stater. — Vid Jupiter, en sådan man skulle just vara utomordentligt passande får denna angelågenhet, man hvar skall jag finna honom?