Läsefrugter. Den utmärkte kritikern Macaulay karakteriserar lord Byron på följande sått: Man kunde på Byron tillåmpa den tåcka anekdot, med hvilken hertiginnan af Orleans karakteriserat sin son regenten. Ålla ferna, med undantag af en, hade blifvit bjudna tin hans dop. Alla saddrarneJ framburo dyrbara gåfvor. Den ena hade gifvit snille, den andra själsadel, en tredje skönhet. Men den elaka föen, som icke blifvit bjuden, kom åndå, och, då hon icke kunde göra om intet hvad hennes systrar gjort för deras gunstling, så uppblandade hon hvarje vålsignelse med en tillsatts af förbannelse. I lord Byrons rang, i hans förstånd, i hans karakter, i hans hela personlighet var en besynnerlig förening af motsatta ytterligheter. Hos honom var nedfödt allt som intager och våcker beundran. Men i hvart och ett af dessa framstående fåretråden, dem han ågde framför andra, var inblandadt någonting förnedrande. Han hårstammade från en familj, utan tvifvel gammal och ådel, men afsigkommen och utarmad genom en serie af brott och dårskaper, hvilka kommit till en skandalös offentlighet. Den slågtinge, hvars arfvinge han var, hade dått fattig, och hade endast haft sina domares mildhet att tacka för, att han icke dått i galgen. Den unge pairen hade stora förståndsförmögenheter; dock var der någonting orent i hans sjål. Han hade af naturen ett ådelt och känslofullt hjerta: men hans temperament var håftigt och låttretligt. Han hade ett hufvud, som bilahuggarne tåflade att få kopiera, och en fot, af hvars vanskaplighet gatpojkarne gjorde gyckel. Utmårkt på en gång genom styrkan och svagheten i sitt förstånd, vånskapsfull och dock frånstötande, en fattig lord, och en vacker krympling, hade han, om någon, behöft en allvarlig och åndamålsenlig uppfostran. Men åfven uti det hade naturen varit nyckfull emot honom, att den till uppfostrare gifvit honom en mor, som var ånnu mera oregelbunden än han sjelf. Hon öfvergick hastigt från paroxysmer af ömhet till grymhet. Det ena ögonblicket öfverhopade hon honom med sina smek ningar, det nästföljande smädade hon honom får hans vanskaplighet. Han kom ut i verlden; och verlden behandlade honom som hans mor behandlat honom — stundom med smek, stundom med grymhet, aldrig med råttvisa. Hon Ofversåg med honom utan urskiljning, och straffade honom, åfven utan urskiljning. Han var i sanning ett bortskåmdt barn, icke allenast bortskåmdt af sin moder, utan ett bortskåmdt barn af naturen, af lyckan, af rygtet ja, ett bortskämdt barn af samhället. Hans första poemer blefvo emottagna med ett förakt som till en del var ofårtjent. De, som han utgaf efter återkomsten från sin utlåndska resa blefvo åter upphöjda öfver sin förtjenst. Redan vid tjugufyra år befann han sig på högsta spetsen af litterår rygtbarhet, i jemnhöjd med Walter Scott, Wordsworth, Southey, och med en mångd andra utmårkta författare vid sina fåtter. Verlden var fanatisk i sin beundran, och förlåt honom allt, — de bigotta att han angrep religionen, och Tories att han angrep prinsen regenten. Men så kom reaktionen. Man vet huru han då åter blef nedsatt, smädad, utmönstrad från goda sörfattares antal, och detta för en sak, vid hvilken man eljest icke fåster annat ån en flyktig uppmårksamhet — osåmja i åktenskapet. Man började med exekutionen, skred så till domen, derefter till ransakningen och slutligen till anklagelsen. Vi kånna intet så löjJigt spektakel, tillågger Macaulay, som når den brittiska publiken får sina periodiska anfall af moralitet. TTR