Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1852, sida 1

Då Bramante hörde Bracciolis röst, öppnade han sina ögon ordentligt, och den öfverraskning han erfor, då han s såg honom stå med fyra soldater framför sig, tycktes till största delen skingra den täta dimma, som omtöcknade hans förstånd. — Ni hår, kapten hraccioli! sade han åndtligen, och ni har kommit hit för att tala med mig, såger ni? — Det tycks förvåna er, kapten Bramante, och likväl kommerfjag i detta ögonblick till er i ert eget interesse, oaktadt ni temmeligen ohöfligt afslagit min vånskap. i Bramante rynkade pannan, ty oaktadt sitt tillstånd, insåg han aii någon elak afsigt mäste ligga under detta ömma deltagande. — Nävål! utropade han otåligt, låt oss då komma till saken! Hvad vill ni mig? — Blott ert båsta, det såger jag ånnu en gång, sade Braccioli; ni har hos er ett papper af största vigt, kapten. Bramante förskräcktes. — Detta papper, som ni endast innehaft några få timmar, skulle utan tvifvel åga stort vårde i hertig Vigeontis ögon, och ni skuile derigenom stiga ännu högre i hans gunst. Men ni år så blygsam, kapten, att ni lått kunde försumma att begagna detta gynnande tillfålle. Iust detta frukta edra yånner, och