rån Adrianopel utgjordes af 150 man, med 105 håstar jemte pjeser och tlilhörande ammunitionsfordon samt. trossvagnar, hade under vågen sammansmält till 50 man och 49 håstar, sedan nomliigen alla ammunitionsoch trossfordon måst qvarlemnas på vågen, och blotta kanonerna medsläpades öfyrr gränsen: likvisst var detta det enda batteriet af de Å:ne som tillhörde 5:te divisionen, hvilket uppnådde ryska grånsen; de öfriga qvarstannade helt och hållet inom turkiska området, sedan förlusten et näåstar och folk gjort dess vidare morsch omöfli. Det skulle icke skada, om de, för hvilkas uppjagade inbillning liysslands stridskrafter tremssälla sig så sasaväckande, låste hela detta kapitel med uppmårksamhet; denna läsning år i sjelfva verket lugnande. I detta alseende kunna vi ej underlåta alt alven meddela följande utdrag: För alt återkomma till ryska armens salttåg i Turkiet och sårskildt 2:dra armkorpsens återtåg derifrån, vintten 1829, vilja vi i förbigaende namna. atpela detta återtåg endast var en politisk mask af ryr ske regeringen, för att dölja de oerhörda sorlustet ärmåen under kriget lidit och som uppgingo. enligt hvad förut blifvit nämndat, till minst 305,000 man. Kejsaren ville nemsigen med detta tillbakadragande af en hel armekorhs låta påskina, att hen hade så stort öftverslåd af trupper derstådes, att en sådan åtgård vore nådig. Ryska regeringen låt afven derföre uti de större europeiska tianingarne vid denna tid, skrytsamt införa att flere af dess under kriget anvånda armåkorpser hade efter fredsslutet altertagot öfver gränsen. säsom icke mera behäåsliga. och likväl bestod hela denna styrka af blott 2:ne divisioner, utkörande tillsammans 15 a 16,000 man, hvaraf blott upphann gränsen. Reden vid häasardschik hade dessa divisioner sammansmäll till 12.000 man, men det var, som sagdt år, från denns punkt som armeöens egentliga missöden började. Från BRasordechik till lsach scha vid Donau, der gränsen passerades, en Stråka of omkring 40 mil, utgjorde den våg armäen stamtägade, en nåstan vafbruten slått, der man knappast fann en buske, ån mindre någon skogsmark, vom kunde lemna bränsle för truppernas behot, hvilkel således genom krigskommissariatets omsorger borde anskassas och upplåggas vid de rastställen truppen under vågen intog. Ilärmed var dock så illa beställdt, att sådana vedupplag sållan fnunts vid några nottlager, uten på sidan om sjelfva marschvägen, oftast mil derifrån. och sa glest aft soldaterna nödgades från det ena lågerstållet till det andra båra veden i knippor på ryggen, hvilket icke allenast i anseende : vill den förut nog tunga packning ryska soldaten bår, men förnåmligast genom den fortfarande skarpa kölden. blef en omöjlighet. Redan på första veisten af vågen, afkastade sålunda soldaten denna vedbörda, och framkommen till nattlågret hade han intet bhvarken att vårma sig vid, eller att koka sin föda med. Följden blef naturligtvis, alt hopar al dessa olyckliga körfröso, dels å vågen, dels vid nattlågren, och man kan med skål såga, att denna armöens marschvåg från Basardschik till Donau är en enda stor graf, der öfver 10,000 man hyila sina trötta ben. Det bör emellertid till ryska soldatens heder nammasatt han med en exempellös undergifvenbet och ett stoiskt njeltemod. som hade förtjent en bättre lott, led alla de namnlöse plågor af hunger, köld och brist, som med denna marsch voro förenade, och aldrig hörde man ens en klagan, ån mindre en förbannelse, öfver de mynaigheter. som genom sin omenskliga liggnighet och roflystnad, hade bragt honom i detta elände. Når en soldat, maktlös af bunger och köld, nedföll på vågen, och befälet uppmanade honom att samla sina krafter, för att upphinna nattläsret. d. v. 8. biFuaben, svarade han blott ödmjukt och med ett sorgligt leende: Åag tackar er, herr löjtnant, men der är lika kallt som hår, och äfven hår ar Gud. Låt mix 461 Och så insomnade han lugnt, med musköten krampaktigt tryckt mot den stelnade hbarmen. Förjattaren. som varit personligen bekant med flere af dem som deltagit uti detta sorgliga krigsläg, kan vitsorda de sakta, som bår uppgifvits. Han vill ock hår anföra det nåstan otroliga saktum. att måhånda tiondedelon af dessa olyckliga asler blefvo lesvande begrasna. Förhållandet. härmed var nemligen att om morgnarne, då armeåen skulle fortsåtta sin marsch genom denna ödemark, som utgjorde ett enda grånslåst snåfålt, befunnos alltid i hvarje kompani Ilera man, som vore stelnade af köld, men likvisst änan vid lis. pessa åsde icke krafter alt medfölja armäen; all tross, således asven hospitalstrossen, hade redan af brist på dragare, hvilka alla störtat, mäst efterlemnas på vågen. Något solk kunde man icke dvarlemna till deras vård, emedan på det oppna fåltet åfven dessa snart skulle omkommit. bet fanns då blott ett enda medel, att vidtaga med dessa olyckliga; man förde dem något afsides från bivuaken och nedstoppade dem i snön, der de sålunda funno sin graf. Bland beskrisningarne Öfver de extrajudiciella bestraslumgarne förekommer följande på -gatlopp,som man hår änna nästan känner som en tradition: 22 —