Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1852, sida 2

verlden öfvergifver mig. fortfor her tiginnan, det enda vittnet om min oskuld vittnar emot mig. Så anropar jag då Dip, min Herre och Gud, ty Du allena kan, eftersom Du velat att jag skall undergå en så grym pröfning, öppna för mig den enda tillflyktsort, der jag hådanefter skall finna ro. Under dessa ord samlade Orombelli hela sitt mod, sammanknäppte sma händer och ropade ändtligen: Ia, ni år oskyldig; det svår jag inför Gud och menniskor! — Ja! — Usla, fala domare hafva sållt er, oaktadt de visste, att ni var lika ren som jungfrn Maria, och att jag var en feg usling, som af tortyren låt förmå mig att flåcka er åra. — Nu år jag nöjd, sade hertiginnnan; sedan menniskornas orättvisa dom blifvit uttatad öfver oss. så äterstär oss ingenting annat ån att så höra Guds domslut: — låtom oss gå! Hon böjde sina knån och lade hufvudet på stupstocken. Francesco tillslöt sina ögon, för att slippa se det förfårliga skådespelet. Blek och nåstan tillintetgjord stod han och lyssnade; efter två sekunder, hvilka förekommo honom som timmar, hörde han ett doft slag, som menniskomassan besvarade med ett smårtans