Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1852, sida 2

ningen. Den unge mannen vände sig bort med vedervilja och ämnade just skynda derifrån, då en bred hand laee sig på hans axel. — Ah, jag bedrar mig således ej, det år min unga herde! ropade på samma gång en vålbekant ståmma. Kapten Bramante! sade Francesco. Jag trodde er redan vara längt ifrån Milano. — Det var mig omöjligt att komma öfver torget; och jag måste således mot min vilja se på huru — — Ack, tyst med det! afbröt honom Bramante, vi skola slå ifrån oss dessa sorgliga tankar; hvad som år skedt, det år skedt, och alla dessa klagovisor förmå icke att uppvåcka de döda. Dessutom år min tjenst slut för i dag, och jag har nyss permitterat mitt folk. Eftersom jag nu trässat dig får andra gången, då jag trodde mig aldrig mer få återse dig, så tånker jag, att vi kunna tillbringa några ögonblick tillsammans. Kom med mig till Blonda Phoebus. (Forts.)