Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1852, sida 1

——— tycktes vara omsträlade af en himmelsk gloria. — Min Gud, utropade han, min Gud, hvad är detta? — Hvad fattas er? frågade en qvinna af folket, som stod bredvid honom. — Ingenting, ingenting, svarade Francesco, men denna fru år så vacker, att mitt hjerta hotar att brista af medlidande. — Och jag vet icke huru det kom till, men jag tyckte att dessa drag icke voro mig obekanta! — Milanesare! sade hertiginnan till folket, som under en djup tystnad lyssnade till hennes ord, jag dör oskyldig till det brott, hvar. sör man beskyllar mig. Hon blickade långsamt rundt omkring sig och fortfor efter en temmeligen lång paus, i det hon med hånryckning visade mot himen: — Der ofvan finnes en fruktansvård domare, inför hvilken vi alla skola inställas och den jag skall se ansigte mot ansigte innan ånnu mitt hufvud blifvit bordtfördt från denna schavott. Nåvål, i det Ögonblick, då jag redan hör hans domslut, såger jag ännu en gång: Jag år oskyldig! Hon tystnade; fruntimmerna snystade och ett sorl af hotelser mot Visconti gick igenom mäåännernas leder.