Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1852, sida 1

Ändtligen hördes ett daft sorl. — Der äro de, der åro de! sades sakta af tusen tungor. Se. der horta, den stackars hertiginnan! — hennes händer äro ånnu sargade af tumskrufvarna — ack, hvad hon måtte hafva lidit! Bakom henne kommer OÖrombelli — den olycklige! Tortyren har, som man säger afpressat honom en lögn. — Gud vare han själ nådig! Se huru blek han år! Hertiginnen tycks deremot vara så lugn, att man skulle tro henne lemna sitt palats, såsom förut, för att afhöra messan eller utdela almosor. Gud gifve de oskyldiga styrka. Småningom tystnade sorlet, hvarefter en högtidlig tystnad herrskade på den ofantliga plats, der omkring 10,000 hjertan båkade af harm och sasa. De båda delinqventerna hade stigit uppför trapporna till schavotten och stodo nu ensamma högt öfver solkhopen, ensamma inför skarpråttaren, hvars bila hemsk och hotande glånste i solen. — llerliginnan ger solket ett tecken, sade en röst Yredvid Francesco. hon ämnar visst tala. Vid dessa ord vände sig herden hastigt mot schavotten, och hans blickar möttes af hertiginnans ansigte. hvars bleka drag, ur hvilka talade den mest upphöjda ståndaktighet,