Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1852, sida 1

PFergamäentet. Då Bramante kom midt för hertiginnan Beatrixs fångelse, trodde han sig höra ett lått, två gånger upprepadt klappande, han såg sig om efter sina soldater och mårkte, att de nu mera ån förut skåmtade med den lilla Ascanio. Derpå nårmade han sig till dörren, som han lemnat obevakad i det han posterat skildtvakter endast vid båda åndarna af galleriet, och stödde sig likgiltigt mot den, låggande armarna i kors öfver bröstet. — Fru hertiginna, sade han sagta, var det ni som klappade? — Ja, Svarade den fångna med darrande röst, men hvem är ni? — Kapten Bramante. — Bramante! 0 Gud hör min bön! ropade hertiginnan innerligt. Kapten, jag vet att ni år tapper och ädelmodig: ni skall säI kert ej neka att tjena en stackars qvinna, som Snart skall då. — Jag beklagar er af hela min själ, min fru, svarade Bramante, och år beredd att får er göra allt hvad som står i min förmåga. — Det år ett heligt uppdrag, som jag vill anförtro er, kapten Bramante, och fordrar stor