sranen dufster, Söen blinker — Som i Eders eget Hjem. Gak da ind til Glexdens Dage. Kom til vor Fostbroderdaab:! Tag saa mindet med tilbage Varmt og skjönt som Fremtids Haab! Med musikkåren i spetsen drog man åter arm i arm och led i led uppåt Kirkegaden och Östergade till universitetet. ÄAlla fönster utåt dessa vackra gator voro uppfyllda al menniskor, isynnerhet damer, hvilka kastade ned blomsterbuketter på de hvithufvade strämlingarne och helsades tillbaka med varma blickar och oupphörliga hviftningar med mösI I I I sorna. Det var en tåfllan att uppsänga de nedregnande blommorna, som gjorde ynglingarne heder. Också såg man flera af dem nåra nog dignande under bördan af sina buketter. Allt var lifligt, bjertligt ech högtidI ligt; en sådan välkomst hade man dock ej våntat; den öfvergick allas förhoppningar. Vid universitetet skildes man åt och hvarje : I vård förde sin gäst till sitt hem. Dessa hem I voro nåstan alla inom någon familj, så att det i sjelfva verket var mera Christianias samtlige innebyggare ån studentkåren, som emottogo de resande. Alla följande dagar utgjorde en, serie af festligheter, hvilka oupphörligt aslöste hvarandra. Fredagen den 25 var hufvudsakligen egnad åt beseende af stadens märkvärdigheter: universitet, kongliga slottet, nationalgalleriet, konstföreningen mmända till aftonen, då den första stora festen, festen i Studentlunden, försiggick. Det var i sanning en storartad fest, ehuru den skulle komma att öfverträslas af de följande. I Studentlunden var uppfördt ett stort tält, dekoreradt med de olika rikenas vapen och fanor och omkring sidorna prydt af en. mångd sköldar, derå namnen af de förnåmsta eflidna nordiska vetenskapsmån och konstnärer voro inristade. Omkring det stora tältet voro uppförda mindre tålt med rikliga förfrisk ningar. Vid dryckesborden fungerade små pager klådda såsom Bellmans figurer: Movitz, Mollberg, Ulla Winblad m. fl. Scenen var upplyst af tusende gaslågor, hvilka voro för tillfållet anbragte, genom i lunden inledda rår ifrån gaslysningsanstalten. Sedan Christiania studentkår utfört en sång af Moe-Velkommen i lundeninledde prof. Welhaven festen med en kort, vältalig vålkomsthelsning, hvarpå borgmästar Fongstad utbragte skålen för Unions-konungen. Under tal och sånger tillbragtes så hela aftonen. A Norrmännens sida upptrådde såsom talare, utom de nyssnåmnda, öfverläraren Daa, prof. Faye, kand. Krogh och studenten Gjertsen; å svenska studenternas, magistrarne Svedelius, Sahlin och Staaf. Midt under högtidligheterna inträslade en händelse. som öfverraskade alla de nårvarande, icke blott Svenskar utan åfven Norrmännen sjelfva. Det var ett stort tåg al Norska arbetare, som med pastor Halling i spetsen intrådde i lunden och helsade de svenska bröderna med följande sång: Helsningssång från Norska arbetare. Långt bakom Kölen från Fyrisåns stränder Lyser ett återsken af vänskapens sol; Hör buru anden vårt tungomål vänder Som norrskenet vexlar om den samma pol. Här stå vi arma, vi enkla gestalter, Vi vilja sjunga en helsningssång. Enkel som vi, och blott klädd i pjalter, — Värdes att höra den dock på er gång. Minst tänkte J att arbetareus stämma Här skulle klinga ut till Sveriges pris, Men oss omöjligt det var sitta hemma — Vi måste tala till er på vårt vis; Helsning bring landet der bakom fjället: Ej blott studenten den känsla bar, Trycka dess söner i hand, om ock sällan, Säg: hvarje Norrman denna känsla har. Sången efterföljdes af ett hjertligt tal af pastor Halling, hvilket i varma, af rörelse afbrutna ord besvarades af adj. Svedelius. DetP . . ta ovåntade intermezzo kunde ej undgå att på alla, såvål svenskar som norrmän, göra ett djupt intryck. Under glasens klang vexlades nu många hjertliga handslag mellan svenskar och norr