ne ståtliga ryttareflgur skulle uppväcka. sCraren har a blickar skåda rundt omkring sig, inbillande sig sanäfven, sedan några år, antagit den vanan att med stränUU nolikt att derigenom mera imponera; men likasom hvarje anspråk åstadkommer detta en motsatt verkan, och lstan tillintetgör det uttryck af fruktan och vördnad, I som hans majestätiska drag icke kunna underlåta att I väcka. Tilläggom att kejsar Nikolaus visar sig alltför I mycket aktör; det är likväl, oaktadt denna tillgiorlhet,. snarare än genom henne, som han imponerar på sina undersåter; främlingen, som betraktar honom, likgiltig för både hans guust och ogunst, märker det lätt. Man märker väl, siger markis de Custine. att kejsaren icke i ett erda ögorblick kan glömma hvarken hvem han är, eller den jemna uppmärksamhet han väcker: han tvingar sig alltid, hvaraf följer att ban aldrig är naturlig, äfven då han är allvarsam; hans ansigte har trenne särskildta uttryck, af hvilka intet är helt enkelt godheten. Det vanligaste synes mig alltid vara strangheten. Ett annat uttryck, ehuru mera sällsynt, passar måhända bäst för nans sköna figur, det är högtidligheten; det tredje är artigheten, och uti denna smyger sig stundom några skiftningar af ynnest, som mildra den kalla bennåran, hvilken de tvänne andra förorsaka. Men oaktadt denna ynnest är det något som skadar det moraliska inflytandet han kunde äga, och det är, att hvar och en af dessa fysionomier, som ständigt omvexla, är tagen och lemnad hvar för eig, så att intet enda spår af den som försvann, återstår för att mildra uttrycket af den som kom. Det är en slags dekorationsförändring, som ingen öfvergång förberedt; man skulle kunna säga att det är en mask, som han påtager och aflägger efter behag. . apå personer kunna uppskatta vidden af kejsar Nikolai kunskaper och talanger i allmänhet. men såsom de floste af nutidens furstar, och såsom alla Ryssar aft. högre stånd, känner han flera språk, dem han talar med lätthet och utan brytning. Franska och tyska språken äro honom lika bekanta som hans eget modersmål; det engelska har ban, såsom brukligt är vid ryska hofvet, lärt af palatsets Skottländare, ett slags högre tjenstehjonsstånd, af en pröfvad tillgifvenhet, men icke synnerligen litterat, och hvilka vanligen få sig uppdragen de unga furstarnes uppfostran. Med enkla och blygsamma vanor, hafva få furstar medfört uti det enskildta lifvet en mera aktningsvärd karakter än kejsar Nikolaus. Sträng iakttagare afrättvisan, då den icke strider mot hans intressen eller bans åsigter, är han den första, sedan Peter den Store, som bemödat sig att bringa styrelsen inom gränsorna af den strängaste rättvisa; detta har dock olvckhgtvis varit med allt för ringa framgång, som vi längre tram skola få se. Alla hans omsorger, när hans familjs fördelar det tillåter, äro rigtade på förbättrandet af hans folks materiella tillstånd. Han sätter sig sjelf i samma ställning till sitt rikes utveckling, som en omsorgsfull godsögare ställer sig till sin jord och sin boskap; han nöjer sig icke med en fåfäng silantropis tomma önskningar, såsom hans broder Alexander, hvilkens regering, i trots af de goda afsigierna, icke var särdeles mindre förtryckande än deras fader Pauls; Nikolai den Förste regerar icke blott, men han styr personligen, utan att låta afskräcka sig af de mödosamma omsorger, som ett dylikt kall honom pålägger. Å en annan sida, synes han, ända till exaltation, vidhålla idcen om sina heliga prerogativer och sina gudomliga rättigbeter: att bibehålla såväl de förra som de sednare uti hela deras integritet, det är för honom den första af pligter. Sträng och hämndlysten, har mildheten aldrig fått rum ibland hans dygder. (Forts.)