Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1852, sida 1

————————————— Hertiginnan Beatrix iakttog en lång tystnad och var liksom tillintetgjord. Ericcio kastade förstulna blickar på henne, i hvilka, oaktadt hans förstållningsförmåga, stoltheten Öfver hans seger framblixtrade. Hertiginnan bemannade sig åter och vaknade ur den sinnesdomning, hvari hon sörsjunkit. Snart återvann hon hela sitt lugn och sin värdighet. — Signor Ericcio, sade hon till handsekreteraren, hertig Visconti åger, som man såger, den mårkvårdiga förmågan att riktigt uppskatta de personer, hvilka omgisva honom. Det har han äfrejust nu bevisat. Måhånda g:r ves det i hela Milano blott en enda man, som skulle velat åtaga sig ett så vidrigt uppdrag, och han har haft den stora förtjensten att uppleta honom. — Hvilket svar skall jag gisva min hertig? frågade Ericcio så kallblodigt, som om dessa bittra förebråelser icke gållt honom. — Såg honom att jag om denna sak icke. skall tala ett enda ord till folket. Ericcio bugade sig med alla tecken till den djupaste vårdnad och aslågsnade sig. — Monti mördad! ropade hertiginnan, sedan hon blifvit ensam, och nu finns det ingen mer, som kan upptäcka mitt barns börd, uppsöka det och göra dess lagliga råttig