klaga, tycks antyda att ni vill lägga detsamma hertigen, min herre, till last. — — Har ni eljest någonting att såga mig? asbröt honom fängen med värdig ton. — Ja, madame, jag har ännu ett uppdrag från er gemål, nämnligen att gifva er ett godt råd. — Tala! Ericcio tycktes betånka sig, derpå sade han: — Ni vet, madame, att menniskornas elakhet icke skonat min höge herrskare. — Ibland andra smådliga rykten, som man icke skytt att utsprida, år ett, som går honom sårdeles djupt till bjertat. Man har påstått, att hertig Visconti haft en naturlig dotter med en, jag vet icke hvilken, neapolitansk måtress; man har sagt, att detta barn, hvilket liktidigt med det som himlen skånkt er skulle kommit till verlden, blifvit utbytt emot det senare, och att den åkta dottren blifvit förd till ett obekant stålle i lombardiska bergen. — — Och har man icke tillagt, sade hertiginnan, hvars ansigte förrådde den häftigaste förtrytelse, att en viss Ericcio varit det verktyg, som hertigen begagnat till utförandet af detta brott? — Jo, det har man verkligen sagt, svarade Ericcio med största lugn?