40 NB RE Ö Då3kund1gheterna. Det är icke den naturliga döden, slutet på ett lif, som uttömt sig sjelfv under arbete och njutningar; det är den engelska döden, den sattiges död, döden utan att hafva lefvat, det tum för tum och år efter år bortsmygande hopplösa aftynandet, med bristen som trogen följeslagare och hungersdöden som — lycklig slut. Men må detta vara nog, och låt oss återvända till vårt ämne. Med ljudet af positiverna, hvilka först förstummas långt frampå natten, blanda sig innan kort mat-försälJarnes larmande rop. hisk, grönsaker, potates, äpplen, kokosnötter, dadlar, ananas (äfven här drifves verlashandeln!) ostron, musslor, bummer, allt hvad som hörer till gatu-handlarens gebit, utbjudes till salu turvis och på samma gång, och om vi icke som salig Odysseus vilja tillstoppa Våra öron med vax, så måste vi tåligt finna oss i att afhöra hela den ofantliga massan af dessa larmande annonser. Gathökaren är naturligtvis icke rik nog, att begagna sig af det vanliga medlet, ett avertissement. Han är bänvisad endast till sin röst, den en välvillig see lyckligtvis gratis tilldelat honom. 2 Rösten företräder hos honom annonsen, eller år rättare sagt hans annons, och vi måste låta honom vedor-tras den rättvisan, att ban förträffligt förstår att begagna den. Det är icke nog dermed, att han kostar på äfven sina obetydligaste artiklar en vältalig panegyrik, utan han förstår derjämnte att frambringa sabelaktiga och — hvad som är hufvudsaken — nya och förut okända ljud, hvilka skilja honom från alla hans konkurrenter och underrätta publiken om hans närvaro. Hvar öch en sådan gat-handlare har sitt särskilda, för honom egendomliga rop, och då det naturligtvis dervid mindre beror på välljud än på frappant originalitet, så höra vi ofta i London ljud, som äro så onaturliga, jag kunde vara frestad att säga så ojordiska, att vi knappast kunna begripa huru de kunna komma ur ett menniskobröst. I dessa rop kan man högst sällan uppfatta orden. Det är ett slags ljudspråk, som visserligen är olika för hvarje individ, men som icke har den vanliga obehagliga sidan, att endast vara begripligt för uppfinnnaren. Det enda äkta engelska ord, som man tydligt kan urskilja i dessa tusenfaldiga rop, är ordet penny. Gathandeln vänder sig omkring pennyr, liksom handeln i det stora vänder sig om pundet eller skillingen. Och pennyn behöfver, likaväl som pundet och skillingen, annonsen för att blifva omsatt. Man fråge den första och bästa gat-handlare hvad han bar qvar, sedan han förlorat sin röst. Han är ruinerad så snart hans röst är ruinerad, precist som den namnkunniga urfabrikören Bennett ruinerade sig sjelf, då han på en gång upphörde att annonsera. Bennett, som hade annonsen att tacka för en stor del af sitt renom och för en ännu större del af sina ickomster, fattades en vacker dag af högst besynnerliga samvetsskrupler, insåg plötsligen, att annonseringen blott var ett charlataneri och beslöt att afhålla sig från denna miserable humbug. 4Förtjensten skall nog förstå att bryta sig en bana. Det är bara skada, att det är så stor skillnad emellan förtjenst (i moraliskt) och förtjenst i (pekuniärt hänseende). — Vårt språk har verkligen icke anat nutidens ande, eftersom det icke gjort någon könsskillnad mellan dessa två ord. — Bennett var på god väg att gå öfver ända, derför att ban förbisett denna skillnad. När han icke mera spridde sina annonser öfver London och hela England, började hans affärer att gå kräftgången; beställningarna och afsättningen aftogo dag från dag, och äfven de svagaste ögon måste kunna upptäcka, Fatt det icke stod rätt till. Men citymannen var klok nog att inse sitt fel, och rik nog att reparera det. Han märkte att publiken är inbillsk och vill att man skall smickra den; derför offrade han också sina skrupler på denna obevekliga, men lättsinniga tidsandes altare, och mången läsare vet att han förlidet år betalte — jag minns icke rätt om det var 600 eller 900 L Sterl. för en enda annons på yttre sidan af expositions-katalogen. Den fattiga gathandlaren känner alltför väl sin publik, för att förfalla i Bennetts ideologiska illusioner, men nödvändigheten tvingar honom ofta till det, som ett öfvergående griller ingaf denne. Hans röst dukar under för de oupphörka ansträngningarna, han blir ur stånd att göra sig igenkänd af köparne i deras hus, och hans inkomstskälla är tillstoppad. Mäbända får han något understöd af sina kamrater, han leger sig då för ett par pence om dagen en gosse, som skrålar för för honom, men oftast står han vid slutet af sin bana och måste söka en fristad i det likaså hatade som fruktade workheuse. Utan röst kan haningenting förtjena; den utgör hans existens, hans kapital. Något annat kapital äger hon icke: de få skilling, med hvilka han sköter sina affärer, den kärra, hvarpå han kör sina varor omkring erhåller han merändels hos procentaren, naturligtvis mot omåttliga rentor. Ju bättre hans röst är, desto större är också hans kredit, desto gladare hans utsigter; omfånget af hans röst bestämmer graden af hans välstånd. Huru sannt detta är, inser man genom en ganska flygtig iakttagelse. Låt oss blott en hel qvarts timme fästa vår uppmärksamhet på de olika ropen nerifrån gatan. När vi höra en kraftig stämma, en klangfull organ, kunna vi vara öfvertygade om att vi hafva en välmående gathandlare nedanför oss. Är deremot rösten hes och svag så mötes våra blickar otvifvelaktigt af en trasig stackare, hvars ansigte är en bild af hopplös förtviflan : Ja, lifvet i London låter icke skildra sig, så vida man icke tager mörka färger till hjelp. —Voolinisten Koltoff och sångerskan vid kgl. theatern m:ll Michal annonsera konserter i Carlstad. Torsslows theatertrupp våntas till samma stad i medio af