Salon. Annonserna i den engelska pressen. (Forts. fr. N:r 142). Redan tidigt på morgonen väcker oss annonsen. Mjölkförsäljaren (mjölk säljes i London högst sällan af qvinnor) infinner sig i daggryningen och anmäler sig medelst ganska besynnerliga struptoner, hvilka påminna un om vidla dufvors kuttrande, än om alpherdarnas jodling. Milk! — Mi-ilk! — Mi-i-ilk! — Mi-i-i ilkl5 surrar, qväker, skrålar och råmar det från alla håll, i alla möjliga variationer, och huru djupt vi än gräfva ned oss under täcket, kunna vi icke undgå denna fördömda konsert. Knappt hafva mjölkförsäljarne till en del upphört, förrän positiv-spelarne börja sitt larm, och har vår djupa sömn måhända genom ett underverk motstått det första profvet, så gifves det verkligen intet medel mot det andra. Men i hvilken förbindelse stå posilivspelarne med annonsen? hör jag någon fråga. Säger oss icke positivet, att derutansör står en utsvulten gosse, som blottkan lefva och vegetera genom vårt medlidande? Hvad är han väl annat än en annons om eländet? Och i sanning, detta slags annonser förekomma ofta i London! Än går den omkring med ett positiv som Savoyard, än gör den halsbrytande konststycken för ett par half-pennys, än smyger den sig blind och stum fram på den glatta trottoiren och har ingen annan vältalighet än den som ligger i blicken och tystnaden, än är det en olycklig moder, som, omgifven af trasiga barn, darrande af köld sjunger upp till de stängda fönstren, än en af åren nedböjd gubbe med snöhvitt hår, som sjunger en lustig visa för de jublande gatpojkarne. Nöden är en oblidkelig läromästare. Den lär icke blott, som ordspråket siger, folk att bedja, den lär dem också att sjunga och le: om förbrytelser vill jag här icke engång tala. Denna sjungande, dansande och leende nöd — är nödi dess förfärligaste potens, den sjelfmedvetna nöden, ett elände som ännu är starkt nog att kunna lida, och som i dödskampens delirium ännu en gång samlat sina sista krafter till en förtvislad strid. Men dess krafter äro icke tillräckliga för en lång kamp; fötterna förmå icke lähgre att stå och blicken omtöcknas. Den sjungande nöden har ingen ande mer för sin sång, den förstummas och drager sig med bristande blickar in i närmaste vrå för att der afvakta döden. Måhända förbarmar sig en poliskonstapel der öfver honom och för honom till fattighsuet, men redan åtta dagar derefter afgifver likundersökaren (the coroner) sin förklaring: Death by starvation! Död af — men detta starvation är oöfversättligt; det är ett ord, som endast tillhör England, och man har intet skäl att missunna det denna sin egendom. To starvet betyder i det hela ingenting annat än vårt svenska Satt dö; men dess betydelse