— Jag skall tiga kapten, och fördrisva tiden med att råkna mina penningar. — Det var en satans pojke, mumlade Bramante, i det han aflågsnade sig, men nu skall jag vål se efter om min fånge har sitt bref fårdigt. Då han nårmade sig Francescos sångelse, såg han från den ena åndan af galleriet en man komma emot sig, vid hvars anblick han tycktes blifva gladt öfverraskad. — Hvad tusan! sade han för sig sjelf, det äÄr ju signor Ericcio i egen person; han kommer ganska lågligt för min stackars fånge. Och med dessa ord gick han Viscontis handsekreter till mötes. Ericcio var en liten torr och mager karl; hans ögon voro insjunkna och matta, hans tal mildt och vekt. Han talade visserligen litet, men hörde ånnu mindre. Hans själ tycktes alltid sysselsatt med andra tankar, åfven i det ögonblick då han tycktes skänka största uppmärksamhet åt dens ord, med hvilken han samtalade. Hans obeståmda, uttryckslösa blick återspeglade aldrig en enda af hans sjåls kånslor, huru hästiga de ån måtte vara. Hela hans hållning, alla hans rårelser, tillochmed hans tystI nad tycktes vara instuderade och på förhand beråknade, liksom hade han fruktat, att en W