börd, en blick eller ett leende skulle kunna förråda hans tankar. Hans språk utmårkte sig för en märkvärdig renhet och klarhet, och i hans organ låg en musikalisk mjukhet, som betydligt ökade behaget i hans tal. Dessa egenskaper hade hastigt förskaffat honom Viscontis gunst, tv man tillskref denne råttvisligen den stora förmågan att rått kunna uppskatta menniskor och begagna dem, hvar och en efter hans egenskaper. — Kapten, sade han till Bramante med sin alltid roma och välljudande röst, har allting hår varit i ordning sedan ni aflöste kapten Braccioli? — Fullkomligt, signor. — Således ingenting nytt? — Blott en obetydlighet. En stackars herdegosse, som hitkommit från de piemontesiska bergen, endast i den afsigten att så tala med er, och som varit dum nog att begå ett brott mot etiketten, har blifvit insatt i sängelse. — En herde från Piemont? sade Ericcio, hvars nyfikenhet tycktes våckas. Kånner ni hans namn? Francesco Bussoni. — Bussoni, mumlade Ericeio, och en nä