Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1852, sida 1

Till Svenska Allmänheten! och synnerligast till svenska armåen! Det torde icke vara alldeles obekant, att jag, år 1848, till frivilligt understöd framstållde den sista af hjeltarne -i Wiborgska gatuloppet, gubben Lars Forsberg, hvilken blesserades ombord på bristigheten, då detta bröt den ryska spärrningskedjan. Han var dock icke den enda ifrån denna tid, som tarfvade ett allmånnare deltagande. Långt ut på det kala Herrenåset i Bropaatorat, i Bohus lån, ligger, inklämd mellan ett par klippvåggar, en liten usel koja. Blicka vi derin, tråfta vi der en våldig kåmpagestalt, nåra nog döf och blind, med silfverhvita hår. men med den anstrykning af förklaring, som den nedgående lefnadssolens sista strålar gerna sprida Öfver en gubbes anlete. Han har också råknat sina 88 vintrar. Han var åfven ung en gång; brinnande af stridslust ingick han som soldat vid Bohuslåns Norra bataljon, då denna under 1786 och 1790 års krig kämpade i Finland för kung Gustaf och det gamla Sverige. Der for han så vildsint fram, att han med anledning deraf fick sitt namn åndradt till-Rysk-. Med var han i aflärerne vid Wårele och Tugo, samt stormningen af Elgsöns batterier. Sjutton år åt han sedan, såsom knekt, kronans kaka, och omkring ett halft århundrade har försvunnit, sedan han lemnade denna, för att åta sin egen. Det år omkring 10 år sedan, som jag gjorde Ryskens bekantskap. Alltid glad, fast allvarlig, åtnjöt han stådse tillgifvenhet och aktning; i fred lefde han och lefver med alla, utom med gamla qvinnor, hvilka han för sitt lif, ej kan tåla. En egen håndelse lårer alstrat detta hat. (Gubben hade en gång utfunderat en inråttning alt nedhissa sig utför klippbranterna, för att der samla särglafvar. En gumma, som långe legat i delo med Rysk, passade en gång på, då han sålunda hang över ett hörlärligt bråddjup och asfskar trossen, hvilken var såstad vid ett tråd. Då denna rappade ut, knöt den sig likvål om en buske, fåste sig, och Rysk var råddad, men med gamla kåringar sökte han sedermera alltid grål. Ända till för två a tre år sedan försörjde gubben sig sjelf. Han hade ett mekaniskt hufvud och vurmade sårdeles på att reparera kyrktorn. Hvad ingen annan kunde, det kunde Rysk; också var gamle Rysken stådse ett föremål för det uppvåxande slågtets , djupaste beundran. Talte han då till på köpet om huru det gick till i Finland anno 89, och huru kulorna vid Elgsö pepo såsom spådgrisar, och huru Bohuslänningarne hurrade, då de med bajonetterna vråkte Ryssarne ur batte