— — — han sig midt för en schavott, beklådd med I svart sammet. Ehuru klockan endast var två och afråttningen först skulle försiggå klockan Sex, så var platsen redan uppfylld af en osantlig menniskomassa, som tyst afvaktade det fatala ögonblicket. Liksom om vådret velat gynna denna menniskomassas nyfikenhet, hade hettan plötsligen minskat sig. Några moln drogo öfver den blå himlen och uppfångade solstrålarna, och en från hafvet kommande frisk sydlig vind askylde atmosseren. Tack vare den ungdomskraft, hvarmed den unga herden var begåfvad, så lyckades det honom att bana sig våg genom den tått hoppackande massan och komma till palatsets port. Han åmnade just gå in derigenom, då en soldat med dragen sabel stållde sig i vågen för honom. — Hallt min vån! ropade denne till honom, tror du att man kan gå in hår såsom i din koja uppe i bergen? Packa dig fort hårifrån, om du icke vill att min flata klinga skall dansa på din rygg. Den unga herden fåstade sina blickar några sekunder på den som så håftigt tilltalat honom och sade derpå: — Om jag liksom du hade ett svård vid