Det har jag redan glömt. Derför tackar äfven jag. — Aha! tänkte piemontesaren i det han allågsnade sig, denne Ericcio ar således allsmåktig hår. Änländ till den portik, som soldaten anvisat honom, såg han sig åter hindrad att komma vidare, likvål denna gång med höfliga och tyst uttalade ord. Han trodde att Ericcios namn skulle vara tillräckligt att besegra åfven detta hinder, men denna gång lyckades det ej. Man bad honom entråget att gå sin våg och tillade, att ett långre motstånd kunde blottstålla honom får obehagligheter, dem han skulle göra vål uti att undvika. De personer, som tilltalade honom på detta sått, kastade på samma gång oroliga blickar in i portiken. Herden såg åt samma håll och varseblef en man som, med alla tecken till en håftig oro, gick fram och tillbaka.