En dräng vid namn Johan Petter Johansson från Skaraborgs län, och som sist innehaft tjenst hos landthrukaren Ehrengranat på Wärlebo, Wine harad, hade sistliine söndags afton besökt Hollanders krog vid Smala vägen, der han tillgripit en Hollander tillhörig ygöndagsrock af kläde och en hatt, med hvilka persedlar han just stod i begrepp att aflägsna sig, då till greppet upptäcktes. Johansson lyckades emellertid att sjelf komma undan, sedan han i trädgården vid krogen kastat ifrån sig persedlarne — men greps påföljande dag och stod i går inför poliskammaren till svars härför. Jemte det han erkände sig hafva föröfvat ifrågavarande tillgrepp, uppgaf han sig hafva kommit hit till etaden i afsigt att söka sig arbetsförtjenst, men saknade om sin person alla slags bevis. Ransakningen uppsköts till d. 28 d:s. för krögaren Hollanders hörande, och skulle imellertid Johanson förvaras i stadshäktet. Klamparen Carl Jonsson, som jemnte några kamrater kommit gående å Fisktorget sistl. Måndag, derunder de mött en sjöman vid namn Carl Fred. Hämtman från Sjörvalla i Släps socken jemnte dennes sällskap, hade af Hämtman, efter endast en obetydlig ordvexling, erhållit ett knifbugg öfver armen, hvilket inträngt ända till benet. I går stodo dessa båda parter inför polisens dombord, klampare Jonsson med armen i band och efter egen uppgift, mycket matt af blodförlust. Svaranden IIämtman medgaf väl att han vid ifrågavarande tillfälle mött Jonsson å Fisktorget, men förnekade att dervid hafva tilldelat honom något slag eller skärande, hvaremot han påstod sig hafva blifvit förfördelad af Jonsson. Vittnen hördes härefter, hvilka berättade, att Hämtman, efter det han med en hop plumpa yttranden tilltalat Jonsson och dennes sällskap, utan annan anledning å Jonsson sida, än att ban svarade honom, dragit knifven och dermed tillfogat Jonsson ett djupt, intill benet gående sår. Poliskammaren remitterade målet till stadens rådhusrätt. Det vore önskligt om Kongl. förordningen af d. 19 Augusti 1845, i fråga om ansvar för lifsfarligt vapens begagnande, något oftare, än nu är fallet tillämpades i all sin stränghet; ty endast på det sättet vore en möjlighet att sätta en gräns för det numera så allmänt blifna, obyggliga bruket af knil vid tvister, oftast af den lumpnaste beskaffenhet.