Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1852, sida 1

För vår del kunna vi ej inståämma i detta klander. Att finna en privat man med de qvalifikationer, 8 5 söreskrifver, och som dertill vill samt har tillfålle att åtaga sig kanslersembetet skulle blifva ganska svårt. Consistorium majus finge på ljusa dagen söka efter en sådan med Diogenes lykta. Vi anse det mera bidraga både till akademiernas sanna fördel och till deras anseende, att kansleren år enifurstlig person, ån att han vore t. ex. en gammal knekt eller ett kansliråd. Den som aldrig så litet studerat universiteternas historia under den tid de ha) de generaler, exellenser och dylikt folk till kanslerer, torde ej önska denna tid tillbaka. Med en aristokrat till kansler betvifla vi ej, att det aristokratiska element, som fordom fanns så starkt tillochmed inom den studerande ungdomen, men som nu år saligen afsomnadt, ånyo skulle söka resa på hufvudet — med hvad framgång stode i vida fältet. Vi kånna åfven, hvilket sjesk och kryperi, hvilken våld och mannamån, som under dessa gyldene tider egde rum. Exellensenkanslern eller knekten-kanslern var en fruktad envåldsherrskare öfver universitetets ) lårare och lårjungar; man måste buga sig i stoftet för honom, och professorerna fingo vånja sig vid att behandlas såsom subaltern-officerare och studenterna såsom soldater. På samma gång knekten-kanslern, enligt sin gamla vana från kasernen och lågren, utösvade en militårisk despotism öfver universitetet, var han ett villigt, lismande och krypande verktyg för misstanken och skuggrådslan på högre ort. Professorer, som misstänktes för nyare åsigter förföljdes och förbjödos understundom helt och hållet att