Styckegods. Faran vid bruket af strykstickor. Då strykstickor numera allmänt kommit i bruk inom Sverige, torde det icke vara ur vågen att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid icke allenast det eldsarliga, som kan blifva en följd af ett vårdslöst behandlande med dylika stickor, utan åfven det lifsfarliga, som härigenom kan uppstå. Då man har något aldrig så obetydligt Öppet sår, och den ringaste smula fosfor kommer deri, intråffar genast en olidlig vårk och den angripna delen svartnar efter hand samt fortgår tills hela kroppen blifvit inflammerad, då döden följer; utan att något annat botemedel lårer vara kåndt, ån att så skyndsamt som möjligt låta afskåra den sårade delen. Sålunda inträflade för omkring en månad sedan, att en student, som for på jernbanan åt Köln, skulle röka en cigarr, och upptog en pennknif för att bortskåra den fina spetsen på cigarren, men råkade härvid att något obetydligt såra sig i ena singret, hvilket han likväl föga gaf akt på. Med en stryksticka skaffade han sig eld, men en liten smula fosfor flög i såret, hvaraf han genast kånde båftig smårta. En låkare var tillfålligtvis i vagnen, och han uppmanade honom genast låta afskåra fingret, men detta ansåg han som ett fullkomligt oförnuft, hvarföre han dröjde med sitt qval, tills han efter några timmar kom till Köln, då likvål hela venstra handen svartnat, och måste amputeras, för att hindra farans vidare utspridande. — Från Hamburg omtalas en dylik båndelse. En provisor på ett apothek skulle med en pennknif skåra liktonerna på sig, men skar något för djupt, så att något blod framsipprade. Derpå ville han, stående i en nedböjd ställning med foten på en stol, med en stryksticka tånda sin cigarr, dervid en smula aftåndmassan föll i såret, hvilket han icke frågade efter utan pådrog strumpor och stöflar för att gå ut. Följande dagen måste benet aftagas. (B. T.)