Skalden Immerman som brottmålsdomare. Immerman beklädde, som man vet, innan han såsom landrättsråd flyttades till Dässeldorf. en brottmålsdomares plats i Magdeburg. Under utöfaing af denna sin befattning utforskade han ofta genast i första ögonblicket, då en anklagad framfördes till honom, med en mårkvårdig, nåstan underbar blick, om dea anklagade var skyldig eller ej. Så snart den anklagade anmäldes. så lyftade Immermann sitt nåstan jättestora hufvud upp från pulpeten, bet tänderna fast i pennspetsen och kastade ur de stora gråblå ögonen, under de mörka, buskiga ögonbrynen, en minuts-läns. och Så skarpt genomträngande blick på den intrådande, att den stundom kom åfven de öfriga närvarande att darra. Derpå klappade han antingen med venstra pekfingret på bordet och mumlade: den er år skyldig! eller skakade han raskt och energiskt hufvudet och mumlade: -oskyldig! Hade han sålunda kommit ölverens med sig sjelf, så kunde ingenting mer bringa honom ifrån hans mening, och enligt denna förut fattade tanke blef äfven den anklagade behandlad. Under hela sin verksamhet som brottmålsdomare har han aldrig misstagit sig; emellertid kunde man på högre ort icke gilla denna skaldens fysiologiska procedur: ban iakttog formerna allt för litet, och af ganska lofvårda skål ville man icke så aldeles tro på ofelbarheten i hans menniskoblick; derför transporterades Immermann till Dässeldorf, i början till hans stora harm, men sedermera till hans fullkomliga belåtenhet. BäB333 F————