Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1852, sida 2

jag trott att jag skulle återfinna min gamla vån hår i Paris. — Oförskämda menniska! hvad år det ni såger? utfor grefven, kåmpande mot en fruktansvård fasa, som kom hans lemmar att stelna. — Sakta! sakta! herr grefve — man kunde höra vårt samtal, jag kan ju misstaga mig, jag trodde mig kånna er, — hviskade fremlingen med hånande sörtrolighet — jag heter Didier, år agent för den hemliga polisen och förstår att tiga för penningar och goda ord. Grefven hade förlorat all fattning — han hörde sin makas röst utanför dörren, fremlingen talade förtroligare och djerfvare — grefvens sjålsnärvaro var aldeles tillintetgjord, redan trodde han att dörren skulle öppnas af Amas hand .... då tog han obetänksamt sin börs och kastade till fremligen. Denne log åter, betraktade börsen likgiltigt, stack den tigande på sig, hviskade ånnu några ord, dem grefven icke förstod, och skyndade ut. Omedelbart derefter intrådde Ama i största ängslan; grefven stod djupt upprörd midt i rummet. Ama besvor honom att såga henne hvad som sörefallit, hon ville skicka betjeningen efter den obekanta mannen, låta kalla polis, men grefven förblef tyst och höll krampaktigt sin hustru tillbaka.