Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1852, sida 2

följden af den lilla konkurrensen, det vill suga, af konkurrensen med litet kapital. Bristen på fonds (och vid såkallade vetenskapliga professioner äfven på 6fonde) måste ersättas eller åtminstone skylas. Som bekant är gifves för närvarande, med undantag af medicin, ingen handtering, som bar en så afgjord tendens till charlataneri, som skräddare-handtverket. Utom ekonomiska torde bärvid måbända äfven psychologiska och physiologiska orsaker göra sig gällande, om hvilka jag väl ej bär beböfver tala. Det är således icke underligt, att Moses Son antagit professionens karakter. Huru stor ovilja det stora kapitalet än må hafva för humbug, så måste det dock taga sin tillflykt dertill, så snart det inlåter sig i konkurrens med det lilla kapitalet, och emedan det likaså väl fordras perningar till humbug, när det skall drifvas en ros. som till hvarje annan förrättning, så blir äfven här det lilla kapitalet öfverbjudet och tillintetgjordt. Allmänheten sjelf begär charlataneri i detaljhandeln. Moses Son tillkämpade sig suprematiet icke blott derför, att han säljer billigare än småmästarne, utan också derför, att han på ett vida mer genialiskt sätt än de förstår sig på humbug, derför att ban är i stånd att öfvertrumfa deras puffar. Genom sin talang har han blifvit ärhundradets största charlatan, men tagom oss väl i akt att fördöma honom derför. Som affärsman är ban i allt solid, och en så reel fabrikant, som man kan triffa på i England. Han är visserligen en charlatan, det är otvifvelaktigt, men konkurrensen och allmänheten tvinga honom att vara det. Moses Son, charlatanen och den solida affärsmannen i en och samma person, är produkten af det moderna samhället, ja, han är mera än dess produkt, han är dess representant, och om jag en gång skulle känna mig hågad att lägga mig på det så omtyckta themat: ede sociala studierna, skulle jag nödgas egna honom mera än en sida. Vi hafva nu följt annonserna genom Timess vidlyftiga spalter, ifrån deras blygsammaste början, till deras mest konstnärliga utveckling. De annonsera nu icske mer nu inkommen färsk fisk och sill; de upphöra nu att vara blotta avertissementer, betydelselösa puffar; de blifva en politisk makt, ett konstverk. Annonsen draperar sig nu som markis Posa, som Junius, och när så skall vara, ikläder den sig en clowns kappa. Den skrifver politiska ledandeartiklar, gör vers och slår kullbyttor: Pressens skrankor blifva den för trånga; den behöfver en egen press, den måste hafva plats för sina konstiga sidosprång, för sina offentliga tal. Men framför allt måste den träda publiken ännu närmare, den måste, om vi så få säga, fatta den i kragen och tvinga den att höra på sig. Annonsen öfvergifver Timess spalter, träder ut ibland folket och går omkring på gatorna. Låt oss följa den på denna vandring. Midt ibland detta menniskohvimmel, i bandelns och njutningens brokiga och brusande lif bar annonsen vida flera föreningspunkter, är den mycket friare och mera ogenerad än i en tidnings spalter. Den står der ansigte mot ansigte med allmänheten, detta månghöfdade vidunder, hvars förstånd — måhända af egoistiska skäl — blifvit bestridt af så mången skriftställare, den följer efter denna publik öfver gator och torg, tilltalar den, och emedan den nu mera icke är inskränkt till pressens mer och mindre snillrika medel, så appelerar den direkte och utan omvägar till sinnena, framför allt till det mest bestickliga af dem, ögat och örat. På gatan herrskar den demokratiska jämnlikheten. Den fattige rör sig der vid den rikes sida, proletären vid aristokratens, gat-handlanden vid sidan af Moses I Son. På gatan är annonsen fri, som fogeln i luften eller villbrådet i skogen. Kapitalisten finner der inga andra skrankor än dem hans fintlighet uppförer, och den sluskiga gatgrossören beböfver icke fruktafför annonsskatten och afgiften för införandet i tidningarne. Här är alldeles ingen tygel laggd på konkurrensen, arenan står öppen för hvar och en; derför hjelper också enhvar sig sjelt så godt han kan. (Fortsättning.)