Politisk Litteratur. Un röst ur ruinerna af en gammal frimurare. En röst ur ett hvalf: hr Lemos. (Tueaterafsischerne). Man kan väl just icke vänta sig mycket godt ur ruinerna af en gammal frimurare ); också blifva icke hår förhoppningarne öfvertråffade — i håndelse man annars gör sig några. Det år svårt att veta hvad vår gamle frimurare egentligen vill, och sannolikt vet han det icke sjelf. Att han blifvit svåra uppskråmd af ett spöke, som han kallar anarkien, kan man vål finna; men lika litet som han år nöjd med folken, såsom de, hvilka hyllade anarkien, lika litet nöjd år han med regeringarne, med embetsmånnen, med presterskapet, med skolvåsendet, med allt — förmodligen också sig sjelf. Anarkien år likvål den, som hårdast drabbas af vår gamle frimurares vrede. Vål kunde man fråga honom, hvar man för närvarande finner något anarkiskt tillstånd — om i Sverge, eller England, eller Frankrike, eller Tyskland, eller Spanien, eller Ryssland? Man kunde fråga honom hvad det år han egentligen grumsar Öfver — men hvarföre störa honom i hans drömmar! Ävarsöre söka utplåna en fix ide, som synes göra honom så lycklig? Anarkien år den våderqvarn, emot hvilken vår hjelte rustar sig. Men han vill icke, likt Don Quixote, draga ensam i denna fejd — han vill att det skall ske med -förenade kraster. Likvål år han icke rått ense med sig sjelf, hur det skall gå till. Se hår: ÄArven nu, säger han, sedan den nödvändigheten blifvit oss tydlig, att vi med förenade krafter måste ) Obs. att på titelbladet icke står något skiljetecken vid ruinerne.