——— —————— — — de på honom, då dolde hon, följande sitt hjertas röst, ansigtet vid hans bröst, ty han hade just förklarat henne sin kärlek. Ama älskade grefven med hela den första kärlekens glöd, hon hade redan långe nårt denna känsla i sitt hjerta, och så mycket häftigare bröt nu lågan fram. Hon ålskade förtårande, hennes ögon trånade, de friska rosorna på hennes kinder bleknade, och blefvo åter glödande endast då grefven omfamnade henne och kysste hennes höga panna, eller då hon i hånryckning fick hvila vid hans bråst. Äfven St. Roche hade blifvit föråndrad genom kårleken — hans allvar hade gifvit vika får vtt lyckligare och gladare uttryck, hono tyot låtenhet hade klädt sig i våltalighetens drågt. En vaker vårdag flåtade Ama myrtenkrensen i de svarta lockarna och söljde den ålskade till altaret. Ett öfvermått af salighet kom hennes hand att darra, då hon första gången tecknade sig med samma namn som hennes ålskling bar. — Åck! utropade hon ofta — mitt lif år för kort för min kärlekden brinner för evigheten! — och i stum salighet tryckte hon då sin man till sitt bröst och blickade osåker omkring sig, som om hon icke skulle kunnat bära denna oerhörda lycka. Grefven hade endast några få dagar fått pjuta af sin unga och passionerande makas