St. BRoche. Novellette af II. Klencke. (Forts. fr. n:o 141.) Ama liknade en blygsam blomma, som i djupet af kalkeu nårer kårlekens varma eld; hennes stora, mörka ögon hvilade med vålbehag på grefvens allvarsamma krigiska gestalt, och hennes kinder rodnade ofta plötsligt, då hon öfverraskade sig sjell med en känsla, som hon icke vågade uttala, och för hvilken hon icke hade namn. Grefvens flyktiga blickar hvilade deremot på Åmas milda anletsdrag, aldeles mot vanligheten, med ett deltagande och en oro, som denna alltför riktigt, och följaktligen så mycket mera oroande, förstod att förklara; hennes förlågenhet ökades, ju förtroligare och vånligare grefven talade med henne, och då Ama en afton i en ensam stund öfverraskades af honom och hans ågon brunno af en passionerad glans, då han lutade sig intill henne och håftigt tryckte flickans fina och mjuka hand — då såg hon bedjan