och frågade hvad som håndt honom; för första gången lemnade han sin makas frågor obesvarade. Ama gret och såg honom med bönsallande blick i de osäkra frånvånda ögonen. — Lemna mig, sade han ändtligen på hennes enträgna böner, att så veta hvad som oroade honom, en obehaglighet i tjensten har förstämt mig. Då intrådde en tjenare och anmälde en man, som entråget begårde att få tala med honom. St. Roche tycktes vara obeslutsam om han skulle dölja sig eller ej, plötsligt sköt han sin darrande maka ifrån sig och ilade, nåstan som en flyende, till sitt afsides belågua rum. Tjenaren trodde sig deruti se ett tecken, att han skulle föra fremlingen till dörren af sin herres rum. Fråmlingen intrådde och fixerade grefven med genomborrande blickar, under det ett hånleende spelade på hans låppar. St. Roche gjorde sig all möjlig möda att dölja sin inre rörelse och visa sig likgiltig. Med förstålld röst och föråndrad min, frågade han mannen hvad han ville. Denne endast log. Ack, herr grefve — hviskade han med en djesvulsk röst — hvad det gläder mig att ee er i så goda omståndigheter; aldrig hade